Validering och standarder

Termen validering används ganska slarvigt idag och det gör att det inte är helt klart vad det innebär att ”validera” en webbplats.

Validering innebär egentligen bara att man kontrollerar att något följer uppsatta rekommendationer eller krav. Inom webbvärlden avser man då i de flesta fall html- eller css-koden. Man kan också validera ett webbgränssnitt utifrån andra krav, exempelvis krav på tillgänglighet, men nu börjar det bli viktigt att hålla ordning på begreppen.

I termen validering finns inget som säger om det ska ske med ett automatiskt verktyg eller med en manuell kontroll. Ofta tänker man inom webbvärlden i första hand på automatiska verktyg när man pratar validering, och pratar vi om validering av html- eller css-kod så funkar ett automatiskt verktyg ganska bra. Talar vi i stället om tillgänglighet, då kan aldrig ett automatiskt verktyg validera gränssnittet, det måste en människa göra.

Standardisering är det viktigaste

Standarder är helt avgörande för hur internet fungerar. Standarderna talar om hur vi ska bygga gränssnitt och hur dessa gränssnitt ska tolkas och presenteras. En standard gör det möjligt för utvecklare av webbläsare, utvecklare av webbplatser och utvecklare av hjälpmedel att enas om ett sätt att visa och tolka olika typer av information.

Standarder finns på flera nivåer. I botten har vi protokoll för överföring av data, vi har standarder för html-kod, för css-kod, för rss med mera. Det finns också mer eller mindre formella standarder. Standarder gör det inte bara möjligt att bygga gränssnitt som ser bra ut och fungerar likadant i olika läsare, det förenklar också vardagen för användarna som inte behöver gissa hur ett gränssnitt ska tolkas och användas.

Bara en sådan detalj som att vi har en logotyp överst, oftast till vänster i gränssnitten, är ett exempel på hur något blir en de facto standard och därmed förenklar för användarna. Idag ser vi i användartester att webbgränssnitt som frångår denna princip upplevs som svåra av användarna.

Följden av att ignorera standarder

Under en period på 1990-talet och det tidiga 2000-talet rådde något som närmast kan beskrivas som anarki på internet. De två stora webbläsarna vid den här tiden Netscape och Internet Explorer valde att stödja egenpåhittade attribut och element och att inte stödja en del av de element och attribut som fanns i html- och css-standarderna.

Det här innebar att utvecklarna av webbgränssnitt inte heller kunde följa standarder och därmed tvingades att utveckla mot en webbläsare i stället för mot en standard. Det i sin tur ledde till att utvecklarna av hjälpmedel mer eller mindre tvingades att utveckla mot samma bristfälliga kod. Det i sin tur har lett till att hjälpmedlen fortfarande inte drar nytta av alla möjligheter som finns i de standarder som används idag.  Därmed har också användarna lärt sig att internet är fullt av brister och problem. Det här är något som kommer att ta lång tid att komma till rätta med. En förutsättning för att vi någonsin ska komma till rätta med det är att vi alla följer standarder.

Validering åskådliggör tekniska problem för icke-tekniker

Det är ingen poäng med att välja en standard och sedan i praktiken inte följa den eller tillåta sig allt för stora avvikelser. Och då, simsalabim, blir validering viktigt. Vi på Funka brukar säga att validering är ett bra sätt för icke-tekniker att få en uppfattning om kvaliteten på den kod som skapar webbplatsen. Om valideringen visar att det finns 500 avvikelser från den beslutade standarden så är det ett problem. Det kan även en icke-tekniker förstå. Varför det blir 500 avvikelser behövs det kanske en tekniker för att förklara. Även hur stora problem som uppstår kan kräva en tekniker och vissa fall en tillgänglighetsexpert för att reda ut.

Men om din leverantör har lovat att leverera kod enligt en viss standard och sedan tillåter sig att leverera denna kod med 500 avvikelser är det ett problem. Du har inte fått det du har beställt. Dessutom ligger potentiella problem och lurar i vassen. Sannolikheten för att det finns tillgänglighetsproblem är av erfarenhet mycket högre om webbplatsen har 500 avvikelser än om den har 2. Ett stort antal valideringsfel indikerar antingen slarv, inkompetens, felaktiga system eller en kombination av dessa faktorer. Men av alla tillgänglighetsproblem vi jobbar med i Funka så är det kanske 5-10% som kan fångas upp med automatiska valideringsverktyg.

Men kan man mäta tillgänglighet då?

Redan på 90-talet kom de första verktyg som försökte mäta tillgänglighet och vi som var med då minns Bobby. Din webbplats kunde bli ”Bobby approved” och Bobby var ett av de första exemplen på hur teknikintresserade ynglingar försökt skapa det perfekta verktyget för att automatiskt kontrollera tillgänglighet. Sedan dess har liknande verktyg kommit och gått. De kan användas för att hitta vissa tillgänglighetsproblem. Det kanske vanligaste är att sådana verktyg kan identifiera bilder som saknar alt-taggar. Men de kan inte hitta bilder som har dåliga alt-texter eller bilder där redaktören kommit på att om man kan slå ett mellanslag i alt-taggen för att slippa valideringsfel. De flesta verktygen kanske också kan peka på om det saknas h-taggar för rubriker eller om det finns tabeller som verkar styra layouten snarare än att presentera tabelldata. Men verktygen kan inte säga något om huruvida det är en bra eller dålig rubrik. Det kan än så länge bara en människa göra.

När vi analyserar tillgänglighetsproblem på Funka så använder vi mätverktyg ungefär på samma sätt som en doktor använder en febertermometer. De kan indikera problem. Men en seriös doktor ställer inte diagnos enbart efter vad som står på termometerns skala över temperatur. Och seriösa tillgänglighetsexperter säger inget om webbplatsens tillgänglighet enbart genom att stirra på ett valideringsresultat…