Att få nya insikter
Som tvåbarnsmamma till en 2- och 3-åring är jag van att putta runt med vagn och släpa och dra den överallt, in på tunnelbanan och upp och ner för trappor. Är hissen trasig svär jag för mig själv och börjar kånka upp vagnen för trapporna. Har jag tur är det någon som erbjuder sig att hjälpa till.
Men hur gör man om man sitter i rullstol? Det är ju inte bara att släpa upp rullstolen för trappan eller be någon bära upp den. Det här var bara några funderingar jag fick under en inlevelseövning som alla nyanställda på Funka får vara med om. Vi fick prova på hur det är att ta oss runt som rullstolsburna och gravt synskadade. Aldrig tidigare har jag förstått vilken utmaning det är och hur viktigt det är med tillgänglighet.
Det första jag fick prova när jag satte mig i rullstolen var att rulla in på toaletten. Det tog ett tag innan jag lärde mig hur hjulen fungerade och åt vilket håll jag skulle snurra för att åka åt rätt håll. Det fick mig också att inse hur viktigt det är med tillräckligt utrymme och att ha extra handtag på dörrar och handfat.
Sen var uppgiften att ta sig från kontoret ner till tunnelbanan, åka en station, korsa gator och gågator utan att rulla in i någon, och det svåraste av allt, att ta sig in i själva tunnelbanevagnen. Jag fick ärligt talat panik när jag skulle göra det där lilla knycket för att få rullstolen att lyfta i framkant för att sedan snabbt rulla in i vagnen, utan att fastna i glappet mellan vagnen och perrongen. Att dessutom hinna låsa hjulen på rullstolen innan tunnelbanan började rulla satte ytterligare press. Klart jag fastnade med bakhjulen, fick panik och skrek till. Vilka blickar jag fick!
Jag tänkte att det skulle vara ”lättare” att prova att vara gravt synskadad – det var det inte! Det var svårare och läskigare än vad jag förväntat mig. Signalsystemet till min hjärna ropade: ”Gå inte över gatan!”, när jag skulle gå över ett obevakat övergångsställe. Att lita till 100 % på att bilar skulle stanna när jag satte ut den vita käppen mot vägen för att gå över tog verkligen emot, och hela min gångstil förändrades. Jag kände mig liten, otrygg och osäker. Att lita på sig själv är en sak men att behöva lita så pass mycket på andra är svårare.
Det intressanta var att jag blev mycket mer uppmärksam på ljud och även på hur det kändes under mina fötter. Jag fick även nya kunskaper om vad olika saker och ting längs våra gator betyder, markeringar som jag inte tänkt på tidigare men som underlättar en hel del för synskadade.
Den här upplevelsen är något som alla borde få prova på. För det ger helt nya insikter om tillgänglighet och hur små saker gör stor skillnad för många människor. För oavsett vem du är vill du kunna ta dig till och från platser så smidigt som möjligt och med så få hinder som möjligt. Det är många som blir onödigt isolerade på grund av bristande tillgänglighet och förståelse. Jag vet att det finns många äldre personer med hörselsvårigheter som inte vågar gå ut just för att de är rädda för att inte kunna göra sig förstådda. Därför blir jag så glad när de lär ut teckenspråk till barn på förskolor - utbildning i teckenspråk är också något alla anställda på Funka erbjuds. Det räcker med få tecken för att kunna förstå människor som har teckenspråk som modersmål eller andraspråk. Det ökar dessutom förståelse för hur viktig tillgänglighet är. För alla människor har ju samma rättigheter, och ska ha samma möjligheter.
Celina Beveridge