Krönika

Det behövs utbildning om att människor är olika

Det är snart år 2011. Och jag utbildar människor om att alla människor är lika mycket värda.

Karin Forsell

Titel: Språkvårdare

Redan 1995 föreläste jag om hur viktigt det är att vi respekterar varandra och lyssnar till varandra, oavsett hur vi ser ut eller låter. Jag arbetade för TalHandikappades riksFörening, THF, och reste runt i Sverige med budskapet ”Jag tänker inte lika otydligt som jag talar”. Mina kollegor inom THF hade förutom talsvårigheter också rörelsehinder, så jag sattes snabbt in i vad det innebär att vara beroende av färdtjänst men lyckades trots färdtjänststrul planera in en bra turné. Under våra resor mötte vi många olika människor - och väldigt många hemska attityder. Det var skrämmande vilken okunskap som fanns. Till slut insåg vi att vi behövde visa hur galet många beter sig i mötet med någon som har ett otydligt tal och annorlunda kroppsrörelser så vi satte ihop tre sketcher och började spela teater, med scener hämtade från verkligheten. Mina kollegor spelade sig själva och jag fick spela människorna som betedde sig illa… En scen var exempelvis på en restaurang, där personen med talhandikapp först inte fick någon meny ”för han kan väl inte läsa själv” och sedan blev nobbad att dricka en öl, ”för det passar sig väl inte”, bland annat. Våra sketcher väckte stort uppseende och uppmärksammades av både tidningar och tv. Vi lärde människor något ”nytt”.

Våra seminarier väcker känslor

Under året som gått har jag varit ute hos kunder och haft seminarium om vad tillgänglighet och funktionsnedsättningar är för något. Det har varit otroligt roligt och oerhört givande. Jag och två kollegor har träffat bortåt 1000 personer och sett väldigt många av dem få aha-upplevelser. De insåg plötsligt hur lite de vet om varandra. Och det är en ganska pinsam, om än bra, upptäckt. Från början innehöll vår presentation ingenting om hur det är i praktiken att jobba och ha en funktionsnedsättning. Men vi upptäckte snart att få av våra åhörare visste att det går att ha ett normalt jobb och vara blind, döv, rörelsehindrad eller ha någon annan funktionsnedsättning.  Vi fick själva en aha-upplevelse. Vi ändrade lite i presentationerna och insåg hur mycket våra seminarier behövdes, och ja, att det faktiskt behövs utbildningar.

Samtidigt tycker jag mig se att det börjar hända saker. Det verkar som den yngsta generationen växer upp i samhälle där vi faktiskt äntligen värnar om varandra och varandras olikheter.

Föredömliga förskolor finns

Jag har två döttrar, fyra och fem år unga. De går på en förskola som heter Junibacken. I våras fick vi hem ett brev från förskolan där det stod att barnen till hösten skulle få en ny kompis, en kompis som har autism och använder teckenspråk som stöd för sin kommunikation. Hurra, tänkte jag, vad bra! Mina barn kommer att få ”lära sig” nya saker, sådant som de annars inte skulle få koll på. Och att personalen på Junibacken också var glada att ta emot ett barn med funktionsnedsättning visade sig snabbt. Redan dagen efter att vi fick brevet kom mina tjejer hem och visade stolt och glatt upp olika ord på teckenspråk!

Vi människor blir bromsklossar

Så kanhända får jag jobba med andra saker än att utbilda om funktionsnedsättningar i framtiden. Fast just nu behövs utbildningarna. Kanske mer än någonsin. Vi har ny teknik som kompenserar många funktionsnedsättningar och vi bygger ett samhälle där olikheter får plats.  Men utvecklingen bromsas av människors okunskap. Hjälp till!