Dövblinda har förtur till tomatmarmeladen!

Upprinnelsen till det hela var ett utskick som jag hade gjort. Jag sökte kontakt med dövblinda personer som ville vara med och testa webbsidor. Katarina var den enda som svarade. Det säger ganska mycket om henne. Hon hoppade gärna på grejer och Internet hade hon testat lite grann på skolan. Och det funkade. Katarina blev min panelhöna. Hon började praktisera hos oss på Funka och hon var med och testade. Hon var med i Funkapanelen.

Vi testade webbplatser, men för en person som inte har sett en webbplats är det inte så lätt att veta hur det borde fungera. ”Navigation i tre nivåer” är ganska knepigt. Liksom ”Huvudmenyer”. Så vi byggde modeller av webbplatser i papp, för att skapa en känsla av sidlayout och djup. Så småningom kom vi fram till en ganska bra liknelse. Katarina beskrev sitt sätt att navigera på webbplatser som att följa ett snöre med knutar på. Varje knut symboliserade en valmöjlighet. Man kunde klicka på knuten och få fram en ny sida eller gå vidare till nästa knut… Ingen annan har beskrivit länkar på det sättet. Men om man tänker på ”world wide web” så handlar det mycket om att knyta ihop information. Katarina tänkte inte på ett nät utan på ett långt snöre. Med knutar på.

Men praktiken möttes då och då av hinder. Man kan undra varför vissa personer ska drabbas av så många olika saker. Var det inte sjukdomar så var det datorn eller hjälpmedlen som krånglade. Periodvis var Katarina borta på grund av olika problem. Men hon återtog tappert praktiken så fort hon mådde bättre och däremellan kom hon förbi och tog en fika.

Ibland talade vi om begreppet ”arbetsförmåga”. Katarina hade kommit fram till att hon nog skulle vilja arbeta 2-3 timmar om dagen tre dagar i veckan. För henne var det heltid. Jag har många gånger undrat varför vi inte kan se det så. Det är ganska konstigt att ”arbeta heltid” ska betyda lika många timmar för alla. Kanske får vi en dag ett system där människors arbetsförmåga bedöms utifrån oss själva. Att man är sin egen måttstock. Jag tror arbetsmarknadsministrar och socialförsäkringsministrar skulle haft mycket att lära av att prata en stund med Katarina. Inte för att hon skrev saker på folks näsa eller var särskilt stridbar, men man blev ofta lite klokare efter ett snack med Katarina. På sitt underfundiga och ofta humoristiska sätt så fick hon fram ett budskap.

Katarina var på sätt och vis ett budskap hela hon. Hon visade att det går! Det man vill göra kan man göra. Den som eventuellt ser dövblinda personer som offer kan inte ha träffat Katarina. Fan vad grejer hon hann med, trots alla problem hon gick igenom. Man kunde bli ganska matt av att lyssna på allt hon hade gjort och allt hon skulle vilja göra. Det växer ingen mossa på en rullande sten, som man säger.

På sin sista stora fest, för bara några månader sedan, samlade Katarina alla sina vänner. Det var ett några år för sent 40-årskalas. Alla som var där fick berätta hur det gått till när de första gången träffade Katarina. Vilka storys! Hon hade snott pojkvänner från kvinnor som ändå bedyrade att hon var deras bästa väninna. Hon hade rest. Hon hade festat och umgåtts och träffat folk i alla möjliga sammanhang. Nu så här i efterhand så blev det ett fint avsked. Det visste vi inte då, vi som hade fått äran att bli inbjudna.

En av de sista gångerna vi träffades var på min kolonilott. Det var lite kallt för höstkylan hade gjort sitt inträde men ännu skulle det kanske kunna bli några varma dagar. Jag hoppades det, för mina tomater var fortfarande gröna. Katarina hoppades inte det! Hon gillade min marmelad på gröna tomater.
– Så jag hoppas det blir kallt, haha!, sade Katarina och avslutade:
– Och du vet väl att vi dövblinda har förtur på tomatmarmelad, ifall det blir liten skörd, ha ha ha!

Jo, Katarina. Dövblinda har förtur på tomatmarmelad. Det kommer alltid att stå en liten burk och vänta på dig i mitt skafferi.

Stefan Johansson