Ett viktigt steg mot ett tillgängligt samhälle

Lika rätt till skola och utbildning har varit en princip i Norge under lång tid, men den föreslagna lagändringen kan innebära en betydande förändring från vilket perspektiv man betraktar den här principen. Det viktigaste är att det har saknats en definition av lägsta nivå, om vad principen om ”lika rätt” egentligen innebär. Den allmänna debatten har ofta kretsat runt det ekonomiska snarare än de praktiska möjligheterna att faktiskt delta i och genomföra utbildning.

När funktionsnedsättning diskuteras, är det oftast i form av individuell anpassning i stället för tillgänglighet i stort. Det finns ingenting i skollagen som anger att eleverna i största möjliga grad ska vara en del av en gemensam grupp i utbildningssammanhang, och i möjligaste mån följa det gemensamma upplägget, använda samma läromedel och samma digitala lösningar. Detta trots att enskild anpassning medför stora löpande kostnader, medan tillgänglighet i huvudsak är en gemensam investering för framtiden och alla. Dessutom finns en ofta outtalad förväntning om att elever med funktionsnedsättning inte levererar sina uppgifter på samma sätt som resten av klassen. Detta är en grogrund för stigmatisering och kan lätt undergräva förtroendet hos både barn och vuxna.

När det gäller högre utbildning, det finns en stor och berättigad debatt om storleken på studielån och bidrag som eleverna kan få från Lånekassen, den norska motsvarigheten till svenska CSN, men det finns bara en liten mening i norska universitets- och högskolelagen om att utbildningsmiljön ska vara tillgänglig. Vad detta innebär är inte vidare definierat på något sätt, förutom att detta endast gäller den fysiska utbildningsmiljön. Eftersom större delen av utbildningsmiljön redan flyttats över till den digitala världen, är detta en uppenbar svaghet.

Vår barns framtid

I grunden handlar det om våra barns framtid. Med en tillgänglig utbildningsmiljö, både fysiskt och digitalt, både vad gäller utbildningssituation och läromedel, både i attityder och i praktiken, säkrar vi att alla barn inte bara har samma rättigheter utan också samma möjligheter till utbildning.

Genom att skapa och påvisa möjligheterna kan barn få bättre chans att ta reda på vad de vill och vad de kan, i stället för att bli begränsade av vad de inte kan. Detta skulle ge barnen större motivation att gå vidare med skola och utbildning, vilket i det norska samhället har blivit så viktigt för att få ett jobb. Och enligt beräkningar av den norska myndigheten Barne-, ungdoms- og familiedirektoratet, Bufdir är just att ha ett arbete ofta ännu viktigare för personer med funktionsnedsättning än befolkningen i stort.

Samhällsekonomiskt fördelaktigt

En viktig del av förarbetet till lagförslaget var en samhällsekonomisk konsekvensanalys av att inkludera utbildningssektorn i lagen som Funka genomförde i samarbete med Oslo Economics. Den viktigaste slutsatsen i analysen var att även om det är svårt att kvantifiera effekterna, så är det stor sannolikhet att kostnaden för att förbättra den digitala utbildningsmiljön kommer att kompenseras med sänkta kostnader för enskilda anpassningsåtgärder för enskilda elever och intäkter kommer genereras av ökat deltagande på arbetsmarknaden.

Samtidigt handlar det inte bara om den digitala arbetsmiljön. I vårt arbete har vi stött på ungdomar som redan i början av högstadiet har varit så desillusionerade om sina egna möjligheter att de nästan har gett upp tanken på ett framtida yrkesliv, eftersom det alltför ofta blir fokus på begränsningarna snarare än möjligheterna. En av dessa tonåringar är Andreas Semb, som hade tur och fick en fantastisk upplevelse på företaget Uloba under en veckas praktik. Han insåg plötsligt att det var möjligt att få en yrkeskarriär, eftersom han såg många anställda med funktionsnedsättning som var fullt sysselsatta med viktiga och meningsfulla arbetsuppgifter.

Efter praktiken tog han reda vilka vidareutbildningar som kan vara aktuella för honom. Senare kom han tillbaka till Uloba som praktikant, tack vare att Uloba tog diskussionen med den norska myndigheten NAV (Försäkringskassans motsvarighet i Norge) om att ge ekonomiskt stöd för assistans på arbetet - även till unga praktikanter. Det har tidigare funnits en oskriven regel om att man måste vara över 25 år för att få den typen av stöd

Andreas har nu passerat nålsögat och skatteintäkterna från hans yrkesarbete kommer att täcka en betydande del av de offentliga utgifterna för assistansen på arbetet. Alternativet skulle ytterligare offentliga utgifter i form av kostnader för andra stödformer, medan behovet av personlig assistans är ungefär detsamma.

Ett tillgängligt samhälle

Den förra norska regeringen hade en uttalad ambition om att Norge ska vara tillgängligt 2025. Nuvarande regering har tagit bort det konkreta årtalet, men har likväl behållit den grundläggande ambitionen. För att uppnå ett sådant mål är utbildningssektorn ett viktigt steg på vägen, men det måste också förstärkas så att det även gäller arbetsplatsen. Och inte minst måste de som redan omfattas av lagen få fart på sitt tillgänglighetsarbete.

Genom projektet Digitala barriärer för sysselsättning, som Funka genomförde på uppdrag av BufDir i samarbete med Implement Consulting Group, såg vi att många upplever utmaningar och till och med uppenbar diskriminering i arbetslivet som en följd av otillgängliga digitala affärssystem och andra digitala gränssnitt. Samtidigt vet vi att arbetskraftsdeltagandet bland personer med funktionsnedsättning är betydligt lägre än bland befolkningen som helhet, och ingen förbättring kan skönjas, även om både den nuvarande och förra regeringen har haft som målsättning att öka sysselsättningsgraden i denna grupp.

Utbildningsnivån bland personer med funktionsnedsättning är betydligt lägre än för befolkningen som helhet, samtidigt som sannolikheten för att vara yrkesverksam - med eller utan funktionsnedsättning - ökar betydligt om du har högre utbildning. Detta är en tydlig indikation på hur viktigt det är med en tillgänglig utbildningsmiljö, så den kommande lagändringen är ett rejält grepp som har potential att medföra stora positiva effekter.

I olika sammanhang hävdas att arbetsgivare har svårt att hitta kvalificerade medarbetare som också har funktionsnedsättning. Det kan bero på många olika saker, exempelvis brist på utbildning. En annan möjlig orsak hittade vi i vårt projekt om digitala barriärer, nämligen att rekryteringen är otillgänglig. Flera av de vi intervjuade hade upplevt svårigheter med digitala jobbansökningar, digitala testlösningar och digitala kommunikationslösningar. Här ser vi vissa framsteg, till exempel rekryteringsföretaget Jobbnorge som genom stöd från BufDirs projekt UnIKT och med tekniskt stöd från Funka arbetar med att förbättra tillgängligheten i sin lösning för jobbansökan, både för arbetssökande och för arbetsgivare.

Vägen vidare

Ett tillgängligt samhälle är en förutsättning för den norska regeringens mål om ”digitalt förstaval” bland offentliga tjänster, jämlikhet för alla medborgare i alla delar av samhället och möjligheten att leva ett så självständigt liv som möjligt. Vi på Funka är glada för detta lagförslag och vi förväntar oss att det går igenom även om det bara är en bit på vägen. Vi hoppas oss att processen fortsätter till att inom en snar framtid också omfatta den digitala arbetsmiljön.

Samtidigt är vi medvetna om att det finns viktiga diskussioner kring andra delar av lagförslaget, bland annat oro för jämställdhet mellan könen blir drabbat och att diskriminering inom den privata sektorn inte finns med i det nya lagförslaget.

Själva lagstiftningen är ändå bara en del av verktygen på vägen som måste kompletteras med bland annat med fungerande tillsyn. Den föreslagna ändringen av diskrimineringsombudslagen, som kommer samtidigt med förslaget om en samlad jämlikhets- och diskrimineringslag, är tänkt att leda till tydligare rollfördelning mellan Jämlikhetsombudet (LDO) och Jämställdhetsnämnden. Även om det finns kritik mot förslaget, är intentionen en tydligare rollfördelning som kan leda till att offentlig sektor fungerar som en effektiv pådrivare. Däremot finns det en risk för att det i en övergångsfas kan bli både kapacitets- och kompetensproblem.

Offentlig sektor måste kompletteras av andra pådrivare, däribland brukarorganisationer, privata företag och privatpersoner. I våra ögon är det förvånansvärt få klagomål till LDO från funktionsnedsatta om bristen på tillgänglighet.

Först när vi uppnår en bättre och övergripande lagstiftning, högre medvetande och insatser från många aktörer och fungerande lösningar samt förnuftig tolkning av lagstiftningen, kommer vi kunna ta större steg mot ett tillgängligt samhälle.

Och, den allra viktigaste förutsättningen för att lyckas är viljan att skapa ett bättre samhälle!

Länkar

Proposisjon 81 L (2016-2017), Likestillings- og diskrimineringsloven, öppnas i nytt fönster

Proposisjon 80 L (2016-2017), Diskrimineringsombudsloven, öppnas i nytt fönster

Opplæringslova, öppnas i nytt fönster

Universitets- og høgskoleloven, öppnas i nytt fönster

Umulig å overleve på studielånet alene (NRK), öppnas i nytt fönster

Rapport om digitale barrierer (Funka)

Arbeidskraftundersøkelsen for funksjonshemmede (Statistisk Sentralbyrå), öppnas i nytt fönster

Høyere utdanning og funksjonsevne (BufDir), öpnnas i nytt fönster

Statistikk over klagesaker (LDO), öppnas i nytt fönster

Ny lov svekker diskrimineringsvernet (LDO), öppnas i nytt fönster

Barrierebryteren (Uloba om funksjonsassistanse), öppnas i nytt fönster

Torbjørn Helland Solhaug