Krönika: Semester = Funktionsnedsättning

Det gångna året har jag haft privilegiet att få besöka inte bara olika delar av Sverige och Norge utan även Storbritannien, Frankrike och Spanien för jobbets räkning.

Jag har en synnedsättning, jag ser ungefär tio procent (säger läkaren), och det påverkar mig förstås i vardagen, men det är jag van vid. Jag får inte köra bil. Det är okej, det blir lite bökigare att handla byggvaror men det är nog bara bra för ekonomin. Jag känner inte igen folk jag möter trots att jag träffat dem flera gånger tidigare. Det är pinsamt, men de flesta människor brukar överleva det och ändå hälsa och vara glada, och det är ju ändå sådana personer jag vill omge mig med. Med hjälp av en app i min smarta telefon behöver jag förstora tavlor med information om flygets gater, tågens spår, gatunamn och allt möjligt annat, men det tar inte mer än några sekunder extra tid. Jag klarar mig nog ganska bra i vardagen inbillar jag mig. Jag tänker inte på mig själv som funktionsnedsatt.

Det där ändras radikalt när jag besöker en ny stad. I synnerhet om jag inte förstår språket. Plötsligt är jag allt det där som jag var övertygad om att jag inte var. Jag är osäker, jag går långsamt, jag tittar ner i marken för att upptäcka varje liten kant (i Sverige behöver jag inte göra det, inte ens på nya ställen, jag vet hur det brukar vara, hur det brukar se ut). Och, det jobbigaste av allt, det händer att jag måste fråga främmande människor om hjälp.

Olika länder bjuder på olika utmaningar

Varje land har sina särdrag, sina problem för en synskadad resenär.

I Norge saknas allt som oftast kontrastmärkning i trappor. Avsaknad av ledstång är lika vanligt. Det verkar också vara populärt med glastrappor, och jag har även fått uppleva trappor med stora stenar placerade mitt i. Med tiden har jag hunnit lära mig hur trottoarkanterna är utformade, hur stolparna är placerade och liknande, men så fort jag kommer till en öppen plats eller till en trappa tvärstannar jag och ser mig skeptiskt omkring innan jag tar mig framåt med myrsteg fullt övertygad om att jag kommer att rasa ut för ett mindre stup vilken sekund som helst.

I Paris hade jag problem att navigera. Gatuskyltar, eller skyltar i största allmänhet i de trängre gatorna i city, gjorde mig mest förvirrad. Jag lyckades aldrig hitta en gatuskylt som stämde överens med det som stod på min karta. Jag gick förbi mitt hotell fyra gånger innan jag insåg att det var mitt hotell (ingång från en annan gata och ingen synlig skylt). De smala trottoarerna, som ibland också blockerades av stolpar och trappor, gjorde det också till en ganska farlig promenad. Och det faktum att jag inte kan franska gjorde mig rätt isolerad i mitt sökande. Men det kan man förlåta i en stad som Paris. När Paris bjuder på en utsökt måltid på en kvartersrestaurang med rödvitrutiga dukar och en kvinna som sjunger fransk jazz i ena hörnet av lokalen kan man dö lycklig.

I Barcelona har man gjort mycket rätt, men rödljusen vid övergångsställena är knäpptysta (om man inte i förväg betalat för en dosa från den spanska synskadeorganisationen ONCE, vem gör det när man ska ner några få dagar?). Övergångsställena är dock hanterbara. Strategin är bara att gå när tillräckligt många andra gör det. Om du håller dig mitt i en folkhop kommer du åtminstone att ha lite stoppning runt dig när du blir påkörd.

Det som framförallt får mig att häpna i Barcelona är idén att gräva decimeterdjupa gropar mitt i trottoaren och plantera träd i. Bra, ja, tack för växter i city, mer sådant, men varför göra en fallgrop? Okej om man måste samla upp vatten vid trädstammen när det regnar, men då går det väl att lägga ett galler över?

Värst av allt är London. Missförstå mig rätt, jag älskar Storbritannien, men att röra sig i London som synskadad och ovan vid staden är en mycket stressande känsla. När jag kom upp ur tunnelbanan och skulle börja orientera mig för att hitta till konferensen jag skulle medverka på började ett hinderlopp jag inte riktigt hade förberett mig på.

Som bekant kör britterna på fel sida vägen. Det kunde jag nog överlevt om de låtit bli enkelriktade gator. Nu var man aldrig säker på vilket som egentligen var körriktningen på de bilar som potentiellt kunde förvandla mig till dagens Kidney pie på närmsta pub. Så jag tittade åt båda hållen hela tiden, vilket bara blir förvirrande. Samtidigt har Londons trafikplanerare valt att försöka låta bli att ge grönt ljus för gående på övergångsställen. Ja, inte för att jag såg något grönt ljus, det stod mestadels ”Wait” (vänta) i vit text på en skylt bredvid mig. Även här försökte jag med strategin att föra mig mitt i folkhopen över gatan. Problemet i London var dock att mer än hälften av alla gående stirrade på sina mobiltelefoner. Jag tvivlar starkt på att de ens förstod att de korsade en gata. Det här gjorde också att jag var tvungen att sicksacka på trottoaren eftersom ingen såg mig komma.

I Sverige brukar folk uppfatta att jag är en OKRO (O-Kontrollerbart Rörligt Objekt) och väja för mig innan jag uppfattar att det behövs en kursändring. Men i London funkade inte min lite fladdrande blick som varningsskylt eftersom folk hade fullt upp att se sina mobiler djupt i ögonen. Jag kom fram, och jag kom hem i ett stycke och jag tänker definitivt återvända, men min första visit till staden var allt annat än avkopplande.

Att påminnas om sin funktionsnedsättning

Jag gillar städers och länders olikheter. Jag kan tycka att det vore en smart idé att köra på rätt sida vägen och att hindra folk från att störta ner i planteringar, men jag kan hantera det med lite träning. Jag har svårare för Norges syn på trappor, men det blir med all säkerhet en egen krönika längre fram där jag och mina norska kollegor ska kora Norges tio sämsta trappor.

Men mina äventyr får mig att reflektera. Jag har såklart en funktionsnedsättning hela tiden, men jag upplever den bara när jag är i ovana miljöer. Jag ser det inte som att jag har ett funktionshinder i miljön utan jag ser det fortfarande bara som en funktionsnedsättning. Jag hindras ju aldrig, det blir bara lite svårare, det tar bara lite längre tid och det kan jag kompensera för.

Det här är säkert olika beroende på vilken typ av funktionsnedsättning man har. I rullstol hade jag förmodligen haft större trubbel i Paris och med en psykisk funktionsnedsättning hade jag kanske inte trivts i London.

För mig är det nog bara nyttigt att få en påminnelse då och då om att jag faktiskt har en funktionsnedsättning. Den styr trots allt även en del saker i vardagen, exempelvis den sociala interaktionen med andra människor, och då är det nog rätt bra att inte glömma bort den helt.

Andreas Cederbom