Krönika

På spaning i storstadsdjungeln

Att dagstidningar ersatts av mobiltelefoner i kollektivtrafiken är säkert ingen nyhet. Att alla stänger ute omvärlden med ett inre ledmotiv i öronen förvånar nog ingen längre. Att vi alla drabbas av mobilzombies är alla lika irriterade på, även de som är mobilzombies. De stoppar upp i trappor för ett instagram, tvärnitar på trottoarer eller utanför dörrarna på tunnelbanan för ett twitter-meddelande, cyklar medan de chattar eller handsfree-pratar i bilen.

Raouf Sormunen

Titel: Tillgänglighetsexpert med fokus på hjälpmedel

Apparna i mobilen som blir verb, ett uttryck för något vi gör. Vi instagrammar, googlar och snappar. Vi blir mer och mer isolerade från mänsklig kontakt trots alla sociala nätverk. Vi tappar också i hänsyn till andra.

Mobilzombies blir rundningsmärken, som saktar ner på tempot, bromsar in och blir stillastående. Det är som i filmen Awakenings där barnen saktar in och till slut blir katatoniska. Eller så sker det omvända, de blir ångvältar och plöjer fram i folkmassor eftersom de stressar fram som vanligt, men nu utan koll på omvärlden. Man kan rent av drista sig att säga att de blir personer med funktionsnedsättningar. En situationsanpassad funktionsnedsättning. De blir både blinda och döva för omgivningen, de får en motorisk nedsättning som liknar katatoni, när de saktar in och stannar och sist men inte minst utan att faktiskt bry sig om att de plöjer ner sina medtrafikanter. Fokus är på skärmen. Funktionsnedsättningen går så klart över så fort de lägger ifrån sig mobilen, lyfter blicken eller tar av sig hörlurarna.

I Sverige finns ungefär 1 - 1,5 miljoner människor som har någon typ av funktionsnedsättning visar siffror från WHO. Det är ungefär 15% av landets befolkning.

Vi vet också att 800 000 människor reser med Stockholms kollektivtrafik och att väldigt många har en smart mobiltelefon. Nästan en miljon resenärer varje dag. Då kan man börja förstå vidden av problem det här för med sig.

Även om så lite som en tiondel av denna miljon rör sig som mobilzombies har vi ett problem. Ett problem stort som en medelstor svensk stad. 80 000 personer med funktionsnedsättningar som rör sig i kollektivtrafiken. Vi kommer att behöva en lösning. En lösning som funkar för alla eller en lösning som funkar för mobilzombies.

Den senare kan betyda att vi inför mobilfiler på alla transportsträckor inom och mellan pendeltågsstationer, i trappor och rulltrappor. Vi skapar mobilrutor på tunnelbaneperrongerna så att vi som faktiskt har en funktionsnedsättning åtminstone slipper gå in i dem, för vi vet var de är. Vi inför förbud mot att spela musik utan lurar, så att man lättare kan orientera sig. SL tar fram pushnotiser för att varna mobilanvändarna för att vanliga trafikanter behöver komma förbi i dörrar, rulltrappor och på perronger för att ta sig till jobb, skola och barnomsorg. Ni kan säkert föreställa er kostnaden för all denna anpassning för zombies. Kanske en billigare lösning är totalt mobilförbud, men vem ska se till att det efterlevs?

Lösningen för alla innebär egentligen inga kostnader. Den betyder bara en gemensam överenskommelse. En lösning som gör att kollektivtrafiken fungerar smidigare. Att det sociala samspelet mellan människor fungerar och att vi samtidigt visar lite hänsyn till andra. Och vi får också åttiotusen färre funktionshindrade som proppar upp och stoppar igen i trafiken. Kanske börjar vi prata med en främling och lär oss något nytt.

Lösningen är att vi helt enkelt gemensamt bestämmer att när vi förflyttar oss så låter vi mobilen ligga kvar i väskan eller fickan.