Krönika

Sluta klappa mig på axeln!

Jag har slutat att prata om min synnedsättning för att jag är less på så kallade uppmuntrande ord och axelklappningar. Alla som känner mig vet att mina dåliga dagar inte beror på min dåliga syn.

Joachim Henstad

Titel: Assistent

Du får gärna skratta åt mig när jag vinkar till eller hälsar på helt främmande människor. Eller när jag förväxlar min frus kompis med min egen dotter och ber henne att duka av bordet. Jag kan också förstå att du har åsikter om att jag köpte en motorcykel i Mexiko under perioden ibktv (innan barnen kom till världen). Men bespara mig ditt medlidande!

Jag har degenerativ macula, en ögonssjukdom som gör att synnerven förkalkas så att synskärpan successivt försämras. Resultatet är bland annat att jag inte kan – eller rättare sagt inte får – köra bil. Att mitt huvud ofta är i vägen för andra, till exempel vid TV-tittande. Att en noshörning lätt blir till en elefant, ett lejon till en hyena och djurparksbesöken rena rama ståuppkomiker-materialet. Jag ”ser” inte något deprimerande med detta, gör du?

Kräv något av mig… snälla

Som privatperson har jag aldrig, eller åtminstone väldigt sällan, klagat över min funktionsnedsättning. Det är ett område som inte stör mig. Men på alla CV, åtgärdsplaner, bidragsansökningar och anställningsintervjuer har det däremot alltid prioriterats högt.

När jag var som mest aktiv på NAV, det vill säga den norska motsvarigheten till Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, och som minst aktiv inom alla andra områden i livet, gick det så långt att jag såg min egen funktionsnedsättning som synonymt med att få betalt. Läskigt, men sant!

Innan jag fick praktikplats och senare fast anställning på Funka såg jag krav som rena rama skrämselpropagandan. Och för att vara helt ärlig – under perioden som nyanställd praktikant blev min rädsla bekräftad. Det var med svettiga händer och stora pupiller som jag mottog de första kraven; från de helt formella som arbetstid, deadlines och interna riktlinjer till de mer informella ”har du tid?”, ”kan du göra mig en tjänst?”, och ”här”.

Allteftersom tiden gick anade jag ett mönster. För varje krav jag uppfyllde ökade medvetenheten om min egen plats i verksamheten. Handflatorna blev torrare och pupillena mindre. Kraven var inte längre skrämselpropaganda, utan snarare ett uttalat förtroende från kollegor och arbetsgivare. Praktiktiden var förbi!

Nu har jag arbetat på Funka i drygt tre år och tillgänglighet, Funkas expertområde, är inte längre okänt vatten. I dag simmar jag obekymrat runt bland förkortningar och akronymer som WCAG 2.0, W3C och WAI-ARIA, och ”va” och ”ööh” har ersatts med Diskrimineringslagen och Mandat 376 – mycket just tack vare krav!

Så, alla ni arbetsgivare, stödverksamheter och medmänniskor därute – sluta klappa mig på axeln för att du ser mig sitta fem centimeter från skärmen eller blanketten som ska fyllas i – gör det hellre när uppgiften är slutförd eller kraven mötta!

Andra krönikor av Joachim Henstad

  • Tillgängliga älgar

    30 januari 2014

    En av Funkas norska medarbetare tar upp kampen för bättre tillgänglighet men förlorar slaget mot skogens konung.