Vägen till arbetsmarknaden
När jag var liten ville jag bli spelprogrammerare. Att skapa spel kunde ju inte vara annat än roligt! Men drömmen gick upp i rök redan under mitt första studieår när jag upptäckte att mina kursare kunde över 50 programmeringsspråk, och var färdiga med läxorna innan läraren hunnit förklara uppgiften klart. Jag hade helt enkelt inte den rätta passionen för programmering. Men, av en ren slump när jag valde mina valfria kurser lyckades jag ändå hitta min nisch: interaktionsdesign. Och inom den nischen tog jag en magisterexamen.
Till stor del kommer mitt intresse och motivation från de extrajobb jag haft under studietiden - samtliga inom kundservice. Att arbeta med människor kan vara rätt tungt, både fysiskt och psykiskt. Men om man älskar själva kaoset, och kan njuta av alla de olika utmaningar som kunderna ställer, kan man också älska kundtjänstarbetet. Jag kombinerade den passionen med min akademiska resa. Det var just den kombinationen som gav mig viljan att arbeta med interaktionsdesign. Att få jobba i skärningspunkten mellan människa och dator.
Efter studierna är det tänkt att man ska få ett jobb
Min storebror har grav cerebral pares; han kan varken gå, prata eller göra många av de saker folk tar för givet. Under min uppväxt såg jag hur mycket mina föräldrar fick kämpa för att han skulle få den utrustning och det stöd som han behöver och har rätt till. Att arbeta med tillgänglighet är för mig en slags förlängning på mina föräldrars kamp, bara på en lite mer modern arena.
En dag såg jag en rekryteringsannons för Funka i Oslo. Jag sökte, och fick komma på en första intervju och sedan vidare på en andra intervju. Men ingen av kandidaterna skickades vidare till nästa steg. Inte jag heller. Bolaget sökte en erfaren konsult, och jag var helt nybakad från universitetet.
Så jag gjorde något som var helt nytt för mig. Istället för att säga tack och adjö, tänkte jag att jag kunde vända mig direkt till Stockholm när nu inte Oslo ville ha mig. Sagt och gjort. Jag skickade iväg ett mejl, och det gick en vecka. Två veckor. En månad. Inget svar. Att åtminstone få ett svar hade varit trevligt!
Om man inte gör något blir ingenting heller gjort
Om jag inte kan få ett jobb på en gång, får jag väl vidareutbilda mig, tänkte jag. Jag upptäckte att Funka höll fler – och billigare - utbildningar i Sverige än i Norge, så det var ett lätt beslut att ta nattbussen till Stockholm.
Utbildningen var bra, och efteråt tog jag mod till mig att fråga vem jag skulle prata med om min jobbansökan. Det ledde till att jag stoppade chefen mitt i korridoren. När hon såg mig, och förstod vem jag var utbrast hon - Men vad gör du HÄR?! Om förvirringen berodde på att hon hade dåligt samvete över mitt mejl, att hon undrade varför jag överhuvudtaget pratade med henne, eller att det var konstigt att en norrman dök upp i Stockholm vet jag inte. Förmodligen en blandning av alltihop. Men hon tog mitt spontana uppdykande som något positivt och föreslog att vi skulle pratas vid.
Att jag var lite rädd när jag satte mig inne på hennes kontor kan jag inte förneka. Efterhand har jag förstått att Susanna är snäll och har mycket humor, men hon kan se väldigt sträng ut. Det var inte något jag - nervös som jag var - tyckte var speciellt trevligt. Däremot gjorde jag mitt bästa för att visa vem jag är, vad jag kan, och vad jag vill. Och jag måste ha gjort något rätt, för när jag gick ut från kontoret hade jag fått en praktikplats på Funka.
Och det var historien som ledde till att jag måndagen den 6 oktober 2014 förväntansfullt gick upp för trapporna till Funkas kontor på Döbelnsgatan i Stockholm, och min första dag som praktikant - en resa jag hoppas inte slutar än på ett bra tag!
Glenn Ivar Husom