Vem är lagen till för?
Du känner säkert igen situationen. Du byter bank, eller beställer ett nytt kreditkort, eller köper en ny TV och framför dig ligger ett papper med en enorm mängd text. Det är massor av minimal text skrivet tätt, tätt, med paragrafsymboler i början av varje stycke. Bakom dig växer kön, det är alltid fler som har ärenden till banken eller som vill betala sina varor i affären, vad gör du? Du ögnar kanske lite pliktskyldigt igenom några av rubrikerna och hummar lite men inom 10 sekunder fattar du pennan och plitar ner din namnteckning, med en orolig känsla av att ha skrivit bort din själ.
Situationen på nätet är oftast bättre, men även här ställs du inför avtal som är längre än din barndoms långfredagar. Här har du ingen som flåsar dig i nacken, men du är otålig att få prova det nya programmet eller att få komma i säng eller vad som helst utom att läsa det där, ofta i versaler skrivna, avtalet. Och även på en del vanliga webbplatser kan man stöta på det, texter som är för jobbiga för flertalet användare, för juridiska, texter som väldigt få besökare orkar ta sig igenom och ännu färre förstår. Men de MÅSTE se ut så enligt juristerna för annars…
Ändå är det dessa texter som avgör vad som är ”rätt” och ”fel”. De är minutiöst skrivna av jurister som utbildats inom affärsjuridik i åtskilliga decennier . Men ärligt talat, vem skriver de för? Dessa texters enda existensberättigande är att utgöra en säkerhet för säljaren av tjänsten eller varan. Ett sätt att friskriva sig från ansvar och att på ett enkelt sätt sätta gränser för vad du som användare kan och får göra. Alla aktörer är väl medvetna om att köparen aldrig läser igenom texten och att om han eller hon gör det så kommer personen i fråga aldrig att förstå vad som där står. Ändå gäller detta som ett lagligt bindande avtal eftersom köparen skrivit under.
Sådana här avtal får jag som gravt synskadad framför mig och aldrig att någon frågar om jag vill veta vad det står, ska jag få någon hjälp så måste jag själv be om hjälpen, och hur sannolikt är det, hur ofta vill man ”vara till besvär”? Samma sak för många invandrare, säljaren måste rimligen förstå att personen som står framför honom/henne och som knappt kan kommunicera muntligt på svenska inte har någon möjlighet att ens börja förstå vad han skriver under på. Det borde rimligtvis vara omöjligt att åberopa ett avtal som man vet att endast några få procent av befolkningen har möjlighet att faktiskt förstå. Det borde vara omöjligt att hävda att ett avtal gäller när man vet att den som skriver under inte har kunnat förstå vad som står.
För att ett avtal ska vara gällande borde det vara krav på att försäljaren verkligen försäkrat sig om att köparen förstått avtalets innebörd, och inte bara huvuddelen av det, utan allt. Det ska inte gå att gömma kryphål i tättskriven, juridisk text, det i sig borde vara straffbart. Så gör samhället en tjänst. Nästa gång du står på banken eller i butiken; Strunta i köerna bakom dig och säg åt säljaren att du vill att han eller hon beskriver innehållet för dig, talar om vad det står, vad du skriver under på. Om du som jag ser dåligt, så säg det, om du helt enkelt inte förstår (som de flesta av oss) så säg det med. Om alla begär att få veta så kommer det att leda till en förändring eftersom säljarna inte har tid att förklara för alla, något de borde göra idag.
Andreas Cederbom