Webbsidans födelse, liv och död

En stor del av min arbetstid går åt till att betrakta webbsida efter webbsida och hitta tillgänglighetsavvikelser. Man måste troligen vara lite knäpp för att gilla det, men på det stora hela tycker jag att det är ett intressant arbete, man ställs alltid inför nya situationer där man måste försöka hitta så bra lösningar som möjligt. Ofta undersöker jag riktigt stora webbplatser. Det kan röra sig om webbplatser med 30 000 – 70 000 sidor. Det finns inte en möjlighet att ta sig igenom precis all information, varken för mig som granskare, eller för vanliga besökare. Men vi kollar mycket, väldigt mycket, både högt upp i strukturerna och långt ned i avdelningar som för längesedan glömts bort.

Inte sällan hittar man märkliga och fängslande saker djupt nere i webbplatsernas katakomber. Det kan exempelvis röra sig om landsting som har avslappningsmaterial eller nyttiga recept och ibland hittar man roliga informationsfilmer. Det tråkiga är att den här typen av information ofta ligger mycket djupt ner i strukturerna, på sidor som jag tvivlar på mer än en handfull människor någonsin har hittat. Jag undrar hur mycket information som ligger på Internet och som i princip aldrig används. Jag har en känsla av att det är rätt mycket, och att det bara blir mer och mer. Det är alltid lättare att lägga ut en sida än att ta bort en, det gör att antalet sidor ständigt växer och därmed växer även problemen med att hitta och hålla information uppdaterad. Så för vem skriver vi? Och är det verkligen nödvändigt att lägga ut all denna information, även om den är intressant för de fåtal individer som hittar dit? Eller ska frågan lyda ”Hur ska vi ta hand om all denna intressanta information?”.

Webbplatser är organiska, men vi försöker hela tiden forma dem efter statiska mallar och strukturer. Vi vill bestämma en webbplatsstruktur som sedan ska hålla under överskådlig tid, vi försöker bestämma vilken information som ska ligga på webbplatsen och hur den ska vara grupperad. Ändå är webben levande, det kommer till ny information medan gammal information blir överflödig eller inaktuell. Behov av nya strukturer uppstår och gamla strukturer blir överflödiga, och ändå ska detta ske i förbestämda mönster. Det känns inte helt logiskt, som att försöka täppa till hålen i en schweizerost med tegelstenar.

Hur borde det kunna fungera då? Ja, kanske borde vi ta hjälp av användarna, de vi faktiskt riktar oss till. Det finns tjänster på Internet där man exempelvis kan lägga upp sina egna bilder, beskriva dem kort och ge dem några nyckelord. Sedan kan andra användare söka, hitta ens bilder och själva komplettera med nyckelord och kommentarer, ju fler som är inne, desto mer korrekt (enligt det allmänna medvetandet) blir bilden beskriven med metadata.

Låt oss göra tankeexperimentet att ta detta till en kommuns eller ett landstings webbplats. När redaktören skapar en ny sida så beskriver han eller hon även denna med några nyckelord och associerar den i strukturen (om det överhuvudtaget ska finnas en struktur i traditionell mening) så att den hamnar där redaktören tycker den borde ligga. Sedan får besökarna själva sätta nyckelord och göra associationer. Är det många som anser att den hör bättre hemma på ett annat ställe i strukturen så flyttas den dit, möjligen med hänvisning från det gamla stället under en övergångsperiod. Sidan kan hela tiden sökas rätt på med de nyckelord som folk har angett. Sidor som inte besöks prioriteras ned i strukturen och sökresultatet tills den dag då de faller under gränsen och avpubliceras. Då skulle webbplatsen fungera fullt organiskt och information skulle uppstå, leva och dö, helt efter användarnas behov.

Vissa sidor måste givetvis göras ”tidlösa” eftersom offentliga organisationer exempelvis måste informera om cookies och om PUL, även om ingen någonsin läser informationen. Men mycket, ja kanske det mesta, har faktiskt inte något existensberättigande om inte användarna vill ha informationen.

Andreas Cederbom