Tre frågor till Veronica Magnusson Hallberg

Hur tycker ni krisinformationen hittills har fungerat för era målgrupper?

Vi märker att våra medlemmar med Downs syndrom och andra intellektuella funktionsnedsättningar har svårt att ta till sig krisinformationen. Ytterst lite information finns på lättläst svenska och informationen till stödpersoner är bristfällig, till exempel saknas bildstöd som kan användas av assistenter, vårdnadshavare och personal på gruppboenden. Det gör att en stor del av våra medlemmar inte nås av samhällsviktig information på ett bra sätt. Själva innehållet i informationen är luddig när det gäller riskgrupper och vad som till exempel ska gälla om prioritering måste ske inom akutvården. Det skapar stor oro. Rekommendationer från Folkhälsomyndigheten och Skolverket följs inte av alla huvudmän. Det skapar ett slags moment 22 för vårdnadshavare till personer med Downs syndrom inom särskolan, eftersom skolorna felaktigt stängs och man tvingas vara hemma utan ersättning. 

Vilka möjligheter har barn med intellektuella funktionsnedsättningar att välja skola?

I teorin har alla med intellektuella funktionsnedsättningar rätt att gå i grundskolan, men i praktiken är det inte så. Det är svårt att få bra stöd i grundskolan, och ofta ännu svårare att få stöd på fritids. Det gör att många väljer särskolan trots att det egentligen inte är det man vill.

Man har också rätt att välja en annan särskola än den närmaste, men i praktiken får man inte skolskjuts då, och då är det inte ett fritt val i realiteten. Skolvalet blir i många fall en ekonomisk fråga för familjen, och så ska det inte vara. Dessutom är det så att om man skriver in ett barn i särskolan är det upp till rektor att besluta dels om integrerad skolgång, vilket betyder att grundsärskoleelever får sin undervisning i grundskolan, och dels om barnet ska läsa ämnen eller ämnesområden. Föräldrarna har inget att säga till om då, så att barn med intellektuella funktionsnedsättningar har ett fritt skolval är inte sant som vi ser det.

Vilka är de viktigaste frågorna för era medlemmar vad gäller digitalisering?

Vi ser att digitalisering ger stora möjligheter, men det är viktigt att det blir tillgängliga lösningar. Oftast har tillgänglighet hittills handlat om fysiska nedsättningar, så som hörsel- och synskador, medan åtgärderna för personer med intellektuell funktionsnedsättning i det närmaste är obefintliga. Det är främst språket som är svårt för dessa grupper och i de delar där mänskligt stöd behövs så saknas det i stor utsträckning. Vi ser också att man inte tar hänsyn till våra målgrupper när man digitaliserar e-tjänster. Det senaste exemplet var när e-hälsomyndigheten införde begränsningar i recepthanteringen vilket gjorde att vårdnadshavare till barn över 13 år inte längre kommer åt sina barns recept. Barnen kan vare sig hantera en e-legitimation eller ge en fullmakt till sin förälder. ”Lösningen” blir då att vårdnadshavaren fixar ett e-leg till sitt barn och använder det själv, och då har man ju helt rundat syftet med reformen, det vill säga att skydda integriteten för de ungdomar som till exempel lever under hedersförtryck.