Syn och motorik behöver olika lösningar
En vanlig myt om tillgänglighet är att trottoarkanter, som är nödvändiga för att personer med synnedsättning ska kunna orientera sig, ställer till det för personer med rullande hjälpmedel, som behöver ta sig upp eller ner utan kanter.
En mindre kant vid en trottoar och övergångsställe.
Men det stämmer inte. Stockholmsmodellen är ett utmärkt exempel på att det går att kombinera kraven från båda målgrupperna.
Exempel
Behoven för rörelsenedsatta och synskadade går att kombinera
I övergångstället som kallas Stockholmsmodellen använder man en kombination av plana ytor för rullande och ett koncept för att lägga taktila ytor som exempelvis gatsten vid sidan om, så att de fungerar som naturliga ledstråk för synskadade.
En ramp mellan gatunivå och gångbana på ena sidan om stolpen och bibehållen kant för orientering på den andra sidan stolpen är en elegant lösning.
Stockholmsmodellen består bland annat av:
- Betongplattor, så kallade ballastplattor, med svart-vit, grovkornig struktur.
- Vita, släta betongplattor som kontrasterar mot gatans svarta asfalt.
- Signalstolpe alternativt stolpe med vägmärke som markerar övergångsställe.
- En nivåjusterad ramp för personer med rullande hjälpmedel.
- Vita, breda streck som markerar övergångsstället på asfalten.
Personer med synnedsättning som kommer gående följer antingen trottoarkanten eller innerkanten mot exempelvis husfasaden med sin vita käpp. De flesta med synnedsättning har någon form av synrest, vilket gör att gatans kontrastmarkeringar vid övergångsstället underlättar orienteringen (exempelvis de vita gatstenar som markerar övergångsställets riktning). För personer som känner sig fram är det förändringen i materialet på trottoaren samt den skarpa trottoarkanten som markerar övergången från gångbana till bilväg.
En huvudtanke med utformningen av Stockholmsmodellen är att personer med synnedsättning alltid ska mötas av en kant när de kommer fram till slutet av trottoaren. Kanten fungerar som en varningssignal för att man nu kommer ut på gatan där bilar kör. Därför är ramperna för personer med rullande hjälpmedel något indragna, det vill säga finns lite utanför gångriktningen.
Rampen ska alltid möta en ramp på andra sidan övergångsstället. För många personer med rullande hjälpmedel är rampen oumbärlig, vilket gör vägdrift och underhåll nödvändigt för att rampen ska gå att använda under olika väderlekar. Det fiffiga är att rampen också används av mindre snöröjningsfordon.